Min stora hemlighet

I februari har jag bloggat i sex år. Sex år av mitt liv som innehållit ett abiår, teaterstudier, mellanår, journalistikstudier på Soc&kom, hittandet av min sambo, tatuering, körkort, vardag, fest, resor.. listan kunde göras oändlig. Trots det har jag en massa människor som står mig riktigt nära som inte ens vet om att jag bloggar. Och jag kan inte ens sätta fingret på vad det beror på. Konstigt eller hur?

Tröskeln till att t.ex. länka min blogg på facebook är hög. Det känns som om jag har en massa halvbekanta där som inte behöver läsa om mitt liv. Det här är en jättekonstig tanke eftersom jag lägger ut mina texter på internet så att vem som hellst kan läsa dem, så om folk vill så kan de ju hitta mig ändå. Jag skapar liksom en falsk trygghet för mig själv. Men samtidigt får det mig att skriva ärligare, för jag tror att ingen läser.

Jag tror att jag faktiskt skäms lite för mitt bloggande. Idag känns det som om alla bloggar, och de flesta bloggar är lika innehållsfattiga som min. De handlar bara om en helt vanlig människas vardag och funderingar. Det känns som om ifall jag skulle göra aktivt reklam för min blogg så skulle jag samtidigt lova att det finns någonting speciellt här, nåt som är värdefullt att läsa. Och oftast är det inte så.

Samtidigt borde jag sluta nervärdera mig själv. En nästan sex års bloggkarriär har resulterat i 1541 inlägg (+denna). Något måste jag ju ha haft att komma med ändå. Min blogg har fyllt det behov jag har haft: att få ur mig känslor. Vad spelar det då för roll om den inte är så rafflande och speciell? När jag tänker tillbaka på de få gångerna någon har sagt nåt om min blogg, har jag alltid fått höra att de gillar min ärlighet. Kanske jag trots allt har hittat min nisch - att visa att livet inte är en enda romantisk bloggdröm med perfekt mat, photoshop och snygga människor. Kanske vi behöver påminnas om det emellanåt för att vara nöjda med vårt eget liv?

Kanske jag bara avslutar dethär inlägget med att i äkta AA anda konstatera: Hej jag heter Milli och jag bloggar. Och sen länka inlägget på Finlandssvenska bloggare. Iiik!

Publicerad 20.11.2014 kl. 13:23

Ny hårfärg!

Igår färgade jag håret, helt själv! Bussiga mig!

Började ganska sent på kvällen och ville inte hålla på till halva natten så bestämde mig för att färga både den övre delen och den nedre delen av håret samtidigt. Var nog lite orolig över hur det skulle lyckas när den ena färgen krävde blött hår och den andra torrt. Dessutom fick båda färgerna fick vara i i högst 30min.
MEN, trots alla dessa krav lyckades färgningen och allt hår är kvar. Så jag är mer än nöjd, och färgen blev bättre än förväntat. Vad tycks?

Publicerad 19.11.2014 kl. 23:13

Dumdidumdidum

Publicerad 18.11.2014 kl. 22:37

Ledig kväll

Jag vet inte när jag senast har haft möjlighet att med gott samvete ligga på soffan och göra absolut ingenting. Idag kunde jag plötsligt göra det, och herregud så bra man kan ha det genom att bara ligga stilla med slutna ögon och lyssna på musik. Jag märker faktiskt skillnad nu redan, tänk hur mycket en timmes tankelös avslappning gör åt en.

Valde att lyssna igenom hela Tuomas Holopainens the Life and Times of Scrooge McDuck.

Min och Holopainens fantasi rör sig i samma sfärer, ja blir så jäkla inspirerad av all hans musik. Speciellt denhär cdn eftersom det är så lite text, så tolkningen blir mera fri. Svårt och förklara sånthärnt, men kanske ni fattar.

Checka in skivan förresten, det är alltså Holopainen som är the mastermind bakom Nightwish. Fast denhär skivan har nog ingenting med bandet att göra, även om den innehåller mycket liknande element. Ni kan inte veta före ni testat ;)

Publicerad 17.11.2014 kl. 21:50

Man behöver och kan inte tycka om alla

Min mamma brukar alltid säga att man inte kan tycka om alla men man måste kunna komma överens med dem. Jag har alltid hållit med, och försökt leva efter det, men ibland är det jävligt svårt :)

På senaste tiden har jag varit stressad för att jag inte riktigt klickat med en person som jag tvingats samarbeta rätt intensivt med. En dag konstaterade jag högt till min sambo att jag och hon inte gillar varandra men att jag kan leva med det, man kan inte gilla alla här i världen. Och så slog det mig att det är ju just så det är. Vi är två helt olika personer, vi gör saker på olika sätt och vi står inte ut med varandras sätt. Men det är liksom bara så det är, och vi klarar av att vara proffessionella och jobba ihop ändå. Och efter den aha-upplevelsen så  har jag haft så mycket bättre att vara. Dessutom så tröstar jag mig själv med att jag inte behöver stå ut med personen i resten av mitt liv, det går någon månad och sedan behöver jag inte se henne mer.
Testa du också! Det lättar!

Publicerad 16.11.2014 kl. 14:08

Fuck cancer!

Jag är inte en armbandsanvändare eftersom mina armar är så smala att alla armband är för stora. Blir irriterad på när de åker av och an hela tiden. MEN, från och med söndagen har jag gjort ett undantag när jag fick denna av mamma. Armbandet har inte bara en cool slogan, utan pengarna går oavkortat till Ungcancer som jobbar med att bland annat skapa mötesplatser för unga vuxna med cancer samt sprida information och förebygga sjukdomen. Det enda negativa är att pengarna går till sådant jobb i Sverige, men 10 euro är inte så mycket att donera till vårt grannland i detta syfte :)

Om du vill ha en likadan kan du skaffa den på ungcancer.se
De säljer också annat än dessa armband.

Publicerad 11.11.2014 kl. 10:27

Reportagekurs

Vad gööör ni riktigt där på journalistiklinjen? brukar min farmor fråga mig. Jo serni,

På måndagen drog jag en pluttig kartbit ur en låda och begav mig till platsen kartan visade. Fick Hagnäs torg, där jag stegade in i Saluhallen och skrev en miljöbeskrivning innehållandes ett uppstoppat viltsvinshuvud, köttbitar och julaftonsdrömmar. Jag har aldrig påstått mig vara normal.

På tisdagen drog jag ett namn ur samma låda och fick som uppgift att skriva en personbeskrivning om personen ifråga. Skrev om vår skolas bibliotekarie, mest på basis av att stirra på hennes arbetsrum genom ett fönster och genom att störa henne för att få "bara nån blankett" när hon hade bråttom hem.

På onsdagen fick jag till uppgift att gå och fråga en telefonförsäljare vilken färg på telefoner som var populärast. Sen skulle jag skriva upp dialogen som följde efter min fråga. Rafflande.

Idag har jag släppt ner en knappnål på en karta. Knappnålen landade på en liten håla vid namn Hyrsylä nånstans i Nummi-Pusulas skogar. Ska dit på lördag och skriva ett fältreportage. Inga förinbokade intervjuer, inget bestämt ämne. Just go with the flow och se vart du hamnar.

Det, mina vänner, gör man på journalistiklinjen.

Publicerad 06.11.2014 kl. 21:21

Milli
Jo det är mitt namn.

Jag är en aldrig vuxen tös som bloggar ocensurerat om journalistikstudier,
jobb på hamburgerkedja och det lilla jag hinner med där emellan.

Hon läser blandannat:
Färgklickar
O'boy
Jenni pupusen seikkailut
Ellen Sofia
Livet i Lima
Postsecret

 

Bor ihop med min pojkvän sen några år tillbaka i en småstad en bit utanför Helsingfors.
Brinner för heavy metal och allt som är lite udda.
Är beroende av internet och kaffe.
Sjunger och dansar omkring när jag är ensam hemma.
Kan vara riktigt blyg emellanåt, men sällan då jag brinner för nåt.

Dansa vilt min själ - lär dig aldrig marschera



 

Senaste kommentarer

21.11, 14:13Ny hårfärg! av mams
21.10, 14:34En helt onödigt parentes av mams
19.10, 11:37En helt onödigt parentes av mams
16.10, 12:40En helt onödigt parentes av milli
05.09, 21:19Äckelgubbe av mams