Klagolistan

1. Mitt humör
Egentligen att jag ens skriver denhär listan. Jag vet ärligt inte vad det är för fel på mig. Jag sover ordentligt, men ändå är jag konstant trött. Jag var riktigt taggad för skolan i augusti men i september när den äntligen började så gick det typ en vecka o nu skulle jag bara vilja jobba. Är inte nöjd med nåt och vill bara gnälla och vara jobbig. Och jag är medveten om hur jävligt störande jag är, men jag kan liksom inte nåt åt det.


2. Halens
Jag bestämde mig för att ge firman en ny chans efter alla mina dåliga erfarenheter men NEJ, Halens kan fortfarande inte detdär med kundbetjäning och deras webbplats suger

3. Kurslitteratur som jag själv måste printa ut eller läsa på nätet
Det enda sättat att läsa 100 sidor kurslitteratur och faktiskt lära sig nåt utan att få sjuka ögon är att göra det ur en jävla bok även om vi lever på 2000 talet. TACK!

4. Att denhär låten spelar konstant i huvudet på mig och framförallt orsaken till VARFÖR den gör det. GAAAH!
 

Publicerad 16.09.2014 kl. 11:56

Sömntuta

Jag har börjat försova mig. Det är lite intressant, för enda fram till universitetet så hade jag typ aldrig försovit mig. Visst hände det ibland att jag slumrade till, men jag kunde liksom inte somna helt om ifall jag hade nåt viktigt (skola, jobb..) att ta mig iväg till.

Just nu känns det som om jag försover mig hela tiden. Idag till exempel vaknade jag av att min telefon meddelade mig att jag måste börja gå till tåget. Samma hände på fredagen när jag skulle på jobb. Jag skulle förstå det om jag typ hade gått jättesent och sova eller haft massa sömnskuld, men inte ens det är orsaken.

Idag hade jag iofs bara en föreläsning, men jag känner mig ändå dålig. Speciellt när vi idag skulle ha haft tid att jobba på våra grupparbeten. Straffar mig själv med byktvätt och massa skolarbete.

Publicerad 15.09.2014 kl. 11:42

Dag 12 – Mina mål/drömmar/önskningar.

Stööön.

Är det nåt jag har lärt mig av livet är att vi aldrig kan vara säkra på någonting. Därför planerar jag i princip inte mitt liv långt fram, eftersom det ändå aldrig blir som man tänkt sig och förutsättningarna ändrar sig när som hellst hur som hellst.

När jag sitter i gungstolen vill jag vara nöjd med mitt liv. Jag vill inte ångra någonting, inte ens det dåliga, eftersom jag har kunnat lära mig någonting också av det.

Materialisten jag vill bygga ett hus, hellst ute på landet. Men det är en bisak. Och bygger man hus ihop så skiljer man sig tillslut, det har min mamma lärt mig (skämt åsido).

Jag vill åka till japan någongång.

Jag vill dö med stövlarna på fötterna. Jag vill inte vissna bort i ett sjukhus där jag blir omhändertagen av stressade sjuksköterskor (eller robotar som dom säkert vid det skedet är..)

Jag skulle helt påriktigt vilja skriva boken som levt i mig sedan högstadiet men jag vet inte om jag någonsin kommer klara av det.

Var det smörigt nog? :)

Publicerad 04.09.2014 kl. 20:49

Äckelgubbe

"Du har så vackra former."

Det ville medelålders mannen som hämtade sig en hamburgare efter jobbet att jag skulle veta. Och tyvärr, som ung kvinna är jag rätt van att få höra såndärna kommentarer. Ofta skrattar jag bort dem, eller ber personen lämna mig ifred. Men då har jag varit i baren, på fylletåget, ute på natten. Då är jag liksom beredd på kommentaren, har oftast fått syn på karln långt före kommentaren kommer, för att, jag är van helt enkelt, kan läsa av sådana situationer.

Men denhär gubben tog mig helt off guard. I mina neutrala arbetskläder och i min tråkiga arbetsroll har jag ändå triggat ett äcklet att sitta och iaktta min kropp för att kunna kommentera den. Och för första gången på riktigt länge blev jag faktiskt gråtfärdig. Och det jag skäms mest för är att det enda jag kunde komma på att svara honom var "Tack och ha en god fortsättning." Som om jag på någåt sätt godkände hans kommentar. Tacka och ta emot, fortsätt le. Fy satan.

Publicerad 04.09.2014 kl. 19:39

Sluta bortförklara!

Jag gör det ofta – försvarar mina livsval utan att någon ens ifrågasätter dem. Ofta händer det om jag träffar någon kompis jag inte sett på länge och de frågar mig nåt i stil med om jag ännu håller på med teater, om jag ännu jobbar på samma ställe som för ett år sedan eller om jag bor kvar i samma lägenhet som tidigare. Jag kan liksom inte bara svara ja eller nej på frågorna, jag börjar förklara om hur jag fått scenskräck, hur jag inte har tid, hur mycket positivt det finns i mitt jobb, hur bra jag trivs på landet.. Varför?

För egentligen trivs jag just så som jag har det nu. Det finns dåliga sidor med allt, men skulle de dåliga sidorna vara fler än de bra, skulle jag redan ha gjort något åt saken.

Tyvärr är jag en människa som bryr mig äckligt mycket om vad andra tänker om mig. Eller egentligen gör jag inte det sådär hela tiden, men när man har alla ögon på sig och man plötligt ska yttra något man inte tror de andra uppskattar, då blir det lätt att man bortförklarar sig fast man är helt nöjd med situationen. Jättefånigt. Känner någon igen sig?

Publicerad 02.09.2014 kl. 23:39

Allmänt svammel

Idag lyssnade jag hela morgonen på min spotifylista med hårdrock men när jag började jobba så spelade one direction och Justin Bieber i mitt huvud. Friskt?

På tal om jobb, är riktigt stolt över mig själv och måste skryta (?) lite. Fick nämligen häromdagen höra att en av mina kolleger hade talat massa skit om mig till en annan arbetskompis, allt från saker hon trodde sig veta om mitt privatliv till hur hon ansåg att jag jobbar. Orkade inte ens bli arg, personen i fråga byter skitsnacksobjekt lika ofta som jag byter strumpor, men ändå blev saken och störa mig. Så nästa gång jag jobbade med tösen bad jag henne att i fortsättningen tala rakt till mig om hon hade problem med mitt sätt att arbeta. Hon blev lite till sig, så tror min point gick hem. Återstår att se..

Har haft värsta resefebern de senaste veckorna. Idag slog det mig varför. Speakersystemet på jobbet har blivit uppdaterat och alltid före någon säger nåt så plingar maskinen till med precis samma ljud som man har på flygfält. Vem får liksom inte resefeber av sådant?

Jobbjobbjobb.. inget liv.. blaaah

Publicerad 15.08.2014 kl. 00:07

Dag 11 – Någonting jag oroar mig för.

Jag oroar mig för vad det är för värld jag kommer hamna uppfostra mina barn i. Det känns som om allt påriktigt var bättre förr på den fronten.

Jag oroar mig för om min osäkerhet beror på att jag inte vill dit jag är påväg just nu eller om det egentligen bara handlar om att jag är feg (jag hoppas att jag bara är feg).

Jag oroar mig för om jag någonsin kommer hitta ett yrke jag trivs i, nåt som verkligen känns som mitt yrke.

Det är det jag just nu kom på såhär spontant att jag oroar mig för.

 

 

Publicerad 10.08.2014 kl. 00:21

Milli
Jo det är mitt namn.

Jag är en aldrig vuxen tös som bloggar ocensurerat om journalistikstudier,
jobb på hamburgerkedja och det lilla jag hinner med där emellan.

Hon läser blandannat:
Färgklickar
O'boy
Jenni pupusen seikkailut
Ellen Sofia
Livet i Lima
Postsecret

Bor ihop med min pojkvän sen några år tillbaka i en småstad en bit utanför Helsingfors.
Brinner för heavy metal och allt som är lite udda.
Är beroende av internet och kaffe.
Sjunger och dansar omkring när jag är ensam hemma.
Kan vara riktigt blyg emellanåt, men sällan då jag brinner för nåt.

Dansa vilt min själ - lär dig aldrig marschera



 

Senaste kommentarer

05.09, 21:19Äckelgubbe av mams
05.09, 20:47Sluta bortförklara! av Ellen
02.07, 15:39Allt i ett? av wonderland